Bowforme

Små funderingar på jobbet inatt...
Varför tröttar ofta folk på sitt förhållande och den dom älskade så högt bara för att det kommer en vardag?
Varför är varadgen en dålig tid i ett förhållande?
Varför är spänning att hela tiden utmana sig och sin partner i nya äventyr såsom klättring,månadslång  resor, osv?
varför tar förhållanden slut med den man älskade så högt för man inte kommer överens om hur ens barn ska bli klädda?
Eller för att man ens skaffade barn?
Klarar man inte av en vardag så klarar ma nog inget förhållande? Och varför klingar ordet vardag så fel i mångas öron?

Min lycka kan vara så lite. Som när jag och C åker och storhandlar,bara han och jag. Eller när jag i tio minuter kan ligga i hans knä framför en film, innan jag somnar.
När vi bara sitter och tittar och skrattar åt varann. När han lyssnar på mig, När han berättar.
När vi bara unnar oss en frukost på ett hotell.

Det är ju dom små ögonblicken som får vår vardag att lysa!
Och vardagen är ju för satan en så stor del av vår tid här i livet, så låt det klinga bra istället!

Eller??